Tubbatahareven: dykning vid Suluhavets avlägsna atoller
Tre månader. Ungefär så länge varar fönstret då Suluhavet är lugnt nog för att dykbåtarna ska våga sig ut till Tubbataha, från mitten av mars till mitten av juni. Resten av året ligger revet i praktiken bortom räckhåll, omgivet av öppet hav på alla sidor, ungefär 150 kilometer sydost om Puerto Princesa i Filippinerna. Här finns inga hotell, ingen landningsbana och inga dagsturer, bara två korallatoller, ett ensamt rev och en vaktstation. Det är just denna otillgänglighet som gjort Tubbataha Reefs Natural Park, upptaget på Unescos världsarvslista, till landets mest omtalade dykmål.
Mitt i Suluhavet
Tubbataha hör administrativt till provinsen Palawan och den avlägsna kommunen Cagayancillo, men ligger långt ute till havs, fjärran från all bebodd kust. Namnet kommer från samalfolkets språk och brukar översättas med ett långt rev som blottas vid lågvatten, vilket beskriver platsen väl: vid högvatten bryter nästan ingenting ytan förutom några sandöar och plattformen till en fyr. Parken skyddar sammanlagt nästan hundratusen hektar rev, laguner, sandbankar och öppet vatten. Eftersom atollerna reser sig direkt ur djupt hav finns här varken flodsediment, avrinning eller strandbebyggelse som kan grumla vattnet. Sikten är därför ofta enastående, och koralltäcket på revkanter och sluttningar är så tätt och friskt som man numera sällan ser i Sydostasien. Hundratals korall- och fiskarter har dokumenterats i parken, och bland forskare beskrivs Tubbataha gärna som ett referensrev, ett mått på hur ett filippinskt rev kan se ut när det får vara i fred. Avståndet till närmaste stad märks också på andra sätt: här finns ingen hamn att söka lä i och ingen infrastruktur alls utöver vaktstationen, vilket är en del av förklaringen till att parken bara besöks under årets lugnaste månader. För den som är van vid dykresor med hotell och husrev är kontrasten total, eftersom hela vistelsen utspelar sig ombord, från första till sista dyket.
Två atoller och ett ensamt rev
Parken består av tre revstrukturer. Nordatollen är störst, en långsträckt korallring runt en grund lagun, med sandön Bird Islet i sin norra ände. Sydatollen ligger på andra sidan ett flera kilometer brett sund av öppet vatten, mindre till ytan, med parkens fyr på sydspetsen. Längre norrut ligger det kompakta och helt isolerade Jessie Beazley-revet, som togs in i parken när gränserna utvidgades 2009. För dykare betyder geografin framför allt en sak: väggar. Atollernas ytterkanter stupar lodrätt eller nästan lodrätt ner i djupblått vatten, och eftersom öppet hav omger revet på alla håll passerar stora fiskar och pelagiska arter tätt intill kanterna. De flesta liveaboards fördelar sina dagar mellan de tre reven och besöker kända platser som Amos Rock, Shark Airport, Washing Machine och området kring Delsanvraket.
Från fiskevatten till världsarv
Fram till åttiotalet var Tubbataha främst ett avlägset fiskevatten, som besöktes av fiskare från Cagayancillo och så småningom även av motoriserade båtar långväga ifrån, ibland med destruktiva metoder. Oron för revens framtid växte, och 1988 utropade Filippinerna området till landets första marina nationalpark. År 1993 skrevs Tubbataha in på Unescos världsarvslista, och 2009 utvidgades parkens gränser. Området är dessutom erkänt som våtmark av internationell betydelse enligt Ramsarkonventionen. Viktigare än titlarna är dock vardagen i parken: Tubbataha är en strikt skyddszon där allt fiske och all insamling är förbjuden, ankring på korall är otillåten och varje besökare betalar en bevarandeavgift som går direkt till förvaltningen. Att reglerna inte bara finns på papperet märks under ytan redan vid första dyket: stora groupers och läppfiskar står kvar i stället för att fly, och mängden fisk är av ett slag som helt enkelt inte förekommer på rev där det fiskas.
Livet under ytan
Frågar man hemvändande dykare vad som definierar Tubbataha blir svaret nästan alltid detsamma: hajar, på i stort sett varje dyk. Vitspetsade revhajar vilar på sandtungor och avsatser, gråhajar patrullerar längs väggarna, och med lite tur dyker valhajar upp, eller hammarhajar ute i det blå. Mantor och andra rockor glider längs revkanterna, medan stim av taggmakrillar, barracudor och snappers bildar rörliga pelare ovanför stupen. Gröna havssköldpaddor och karettsköldpaddor möter man ständigt, och öarnas stränder fungerar som deras häckningsplatser. Ovanför ytan är parken minst lika anmärkningsvärd: på Bird Islet och de omgivande sandbankarna häckar sulor, tärnor och fregattfåglar i stora kolonier, vilket gör Tubbataha till en av Filippinernas viktigaste sjöfågellokaler. Att tillbringa ytintervallet med att se tusentals sjöfåglar kretsa över en sandö, medan hajar drar sina rundor under skrovet, är en upplevelse få resmål i världen kan erbjuda. Även den som hellre riktar blicken mot själva revet än ut i det blå har mycket att hämta: anemoner med sina clownfiskar, murenor i sprickorna och ett myller av stimfisk över korallträdgårdarna på revtaket. Makrolivet hamnar ofta i skuggan av de stora mötena, men det finns där för den som tar sig tid att leta.
Väggar, ström och stora möten
Det typiska dyket i Tubbataha följer ett tydligt mönster: nedstigning längs väggen, blicken ut mot det blå efter pelagiskt liv, och därefter en långsam uppstigning över det korallrika revtaket, där ljuset är som vackrast och fisklivet som tätast under säkerhetsstoppet. Strömmarna längs atollkanterna kan vara kraftiga, och därför kräver de flesta arrangörer avancerat certifikat eller åtminstone god vana vid strömdykning och säker avvägning; något nybörjarrev är Tubbataha inte. En ytmarkeringsboj hör till standardutrustningen, eftersom driftdyk med fri uppstigning i öppet vatten är regel snarare än undantag, och nitrox är väl värt pengarna med flera dyk om dagen under en hel vecka. Belöningen är svår att överdriva: lodräta väggar där hårdkorallerna växer ner mot skymningszonen, kristallklart vatten och en känsla av att befinna sig på ett rev som lever som det alltid har gjort. Vattnet är varmt och tropiskt under hela säsongen, så många klarar sig med en tunn våtdräkt, även om flera dyk om dagen gör att ett extra lager sällan är fel. Fotografer bör ha vidvinkeln monterad från början, för det är de stora scenerna som dominerar här.
Resan dit och vakterna på revet
Under säsongen lämnar båtarna Puerto Princesa på Palawan på kvällen och når parken efter en nattlig överfart som ofta tar runt tio timmar, beroende på fartyg och väder. Turerna varar i regel omkring en vecka, med flera dykdagar fördelade mellan Nordatollen, Sydatollen och Jessie Beazley. Efterfrågan överstiger utbudet med råge: platserna för det korta fönstret är begränsade, och populära avgångar bokas ofta upp många månader, ibland över ett år, i förväg. Boka därför tidigt, flyg in till Puerto Princesa med en buffertdag före avfärd och packa medel mot sjösjuka även om du sällan behöver det. Räkna dessutom med att uppkopplingen ombord är begränsad eller obefintlig, något de flesta snabbt upptäcker är en del av charmen. Väl framme möts båtarna av parkens vaktstation, bemannad året runt av roterande team med parkpersonal och filippinsk sjöbevakning, som registrerar besökande fartyg och avskräcker tjuvfiske. Parken har inte varit förskonad från incidenter, bland annat har fartyg gått på grund och skadat delar av revet, men decennier av strikt skydd har hållit koraller och fiskbestånd i anmärkningsvärt gott skick. Att följa genomgångarna, avstå från handskar och hålla avstånd till korallen är det minsta man kan göra i gengäld.
På kartan
Hur ensligt Tubbataha egentligen ligger förstår man bäst uppifrån: två små korallringar och ett ensamt rev, omgivna av djupt, öppet vatten åt alla håll. Öppna vår interaktiva karta för att hitta Nordatollen, Sydatollen och Jessie Beazley-revet, se avståndet till Puerto Princesa och jämföra Tubbataha med andra dykregioner i Filippinerna och resten av världen. Därifrån är det enkelt att planera resten av resan kring överfarten.